Förstå dina egna och andras behov när du samtalar och kommunicerar

23 mar, 2024, Inga kommentarer

När du kommunicerar med andra såsom dina närstående, kollegor, eller varför inte med en främling, kan du tillämpa så kallad empatisk kommunikation. Empatisk kommunikation är då vi inte bara talar med varandra, utan verkligen lyssnar och försöker förstå inte bara den andres perspektiv utan även vårt eget. En hjälp i detta kan vara att försöka förstå våra behov utifrån vår egen "behovstrappa". En sådan trappa kan grunda sig på Maslows berömda behovstrappa, men det kan vara nyttigt att göra vår egen behovstrappa och ställa frågor till oss själva såsom: "Vilka behov har jag och vad är viktigt för mig? Är det att ha fysisk trygghet? Är det att känna att jag att tillhör ett sammanhang? Är det att få respekt? Kanske att andra ska lyssna på mig och förstå mig på djupet?" Ta gärna en titt på Maslows behovstrappa (genom att googla den t ex), som i korthet består av de grundläggande fysiologiska behoven, följda av trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande.

Om du förstår dina egna behov vid din kommunikation med andra, blir det också lättare att förstå andras behov och på så vis kommunicera "jag ser dig och jag förstår dig". I till exempel parrelationer kan vi göra övningen att först för oss själva formulera våra behov och kanske skriva ner dem, och sedan dela dem med varandra. Medvetenheten om våra behov kan också vara till hjälp i föräldrarelationer.

Vid ett samtal kan du då vara uppmärksam på vad både den andre personen vill och behöver, men också du själv. Du kan vara medveten om frågor såsom "Vem är du? Vem är jag? Vart vill vi komma och vilka behov har vi? Hur kan vi bättre förstå varandra?" Vi kan då lättare uppnå en meningsfull kommunikation och på så vis främja närhet och förståelse inte bara inom familjen, utan även mellan människor i allmänhet.

Ett gigantiskt samhällsexperiment

25 feb, 2024, Inga kommentarer

Det finns ett märkligt fenomen med många svenska tonåringar, och det är att de ofta inte tycks helt närvarande. De är tystlåtna, blicken är tom och det ser ut som att de helst skulle sätta på sig ett par stora hörlurar och koppla bort sin omgivning - om de inte redan har gjort det. Om du frågar dem något, så förbered dig på ett enstavigt svar.

Har du funderat på när detta sker? Jo, det sker när de är med människor som inte är i deras egen ålder. Till exempel: med sina föräldrar.

 Men om du sedan skulle se samme tonåring när den är med sina jämnåriga kompisar, så skulle du förmodligen se en annan person: den lyser upp, diskuterar vilt och har åsikter om allt. Ja den kanske till och med ler! Ungdomar lever och verkar nämligen idag i en mycket smal subkultur, nämligen deras-egen-ålder-kulturen.

Många avfärdar dessa avoga beteenden i andra sammanhang med ett skratt - “ja, vad kan man förvänta sig - de är ju ungdomar!”. Men är det normalt? Är det naturligt? Är det sunt?

En av dem som kanske skulle ha en åsikt om detta är den kanadensiske psykologen Gordon Neufeld. I sina teorier lyfter han fram barns och ungdomars naturliga behov av att knyta an till de viktigaste personerna i deras liv - sina föräldrar. Det är framför allt i den relationen - eller med andra mycket närstående vuxna - som de unga kan mogna som människor, menar Neufeld. Vår moderna värld, och framför allt utbildningssystemet, borde återspegla detta behov, menar han. Men i stället har vi skapat samhällen där barnen redan från tidig ålder lyfts ur sin naturliga omgivning - familjen - och sätts i förskola, som sedan blir skola, föreningsliv och så småningom högre utbildning - alltid med jämnåriga som den numerärt överlägsna gruppen vid deras sida. Under hela färden programmeras de unga - i ett ständigt snurrande klockverk - att “knyta bort” från sina föräldrar och i stället “knyta an” till dem som finns till hands - lärare i viss mån, men framför allt deras jämnåriga. Detta medan de fråntas möjligheten att mogna och lära på ett naturligt sätt - med föräldrar, far- och morföräldrar och med övriga vuxna i den närmaste och mest naturliga kretsen - familjen.

Neufeld lyfter också fram anknytningens centrala roll för själva lärandet. “Teaching happens in the context of school, but learning happens in the context of relationship”, uttrycker han det. Med andra ord: Du lär dig mest effektivt av någon du har förtroende för.

Det här är ett perspektiv som - om samhället verkligen tog det till sig - skulle kunna revolutionera hela tänkandet kring utbildning, menar Neufeld.

Nästa gång du ser en tonåring “koppla bort” sin omgivning, skyll inte på tonåringen själv eller på “dagens ungdom”. Skyll på din egen blindhet - inför en politik där familjen och föräldrarna har förringats och där de offentliga institutionerna har satts i deras ställe, i det gigantiska samhällsexperiment som vi kallar “folkhemmet”.

Urban Skargren

Samhället - ett gudomligt uppdrag

19 dec, 2023, Inga kommentarer

Som kristna i dag hamnar vi lätt i den klassiska dikotomin mellan det andliga och det världsliga. I det andliga inryms gudstjänst, bön, bibelläsning, evangelisation med mera. Vårt tal inom denna del av livet handlar ofta om vår medmänskliga kärlek, vår karaktär och vårt tjänande.

I den “världsliga” delen av våra liv finns allt annat - jobb, skola, vård, fritid, ja allt vi gör utanför det kyrkliga livet. I denna del uttalar vi oss gärna om hur vi tycker att samhället ska se ut och hur politiken ska skötas. Detta medan vi i vår kristna gemenskap ofta avgränsar vårt samtal om “samhället” till moral och etik.

“Samhället” - så skulle vi kanske kunna sammanfatta sfären vi lever i utanför kyrkan. Hur ser egentligen en biblisk syn på samhället ut? Här kan vi fundera på vad “samhället” över huvud taget innebär. Vi skulle kunna definiera det som arenan för mänskligt leverne. Här inryms människan och hennes miljöer - “hårdvara” såsom byggnader, gator och torg, men också “mjukvara” som vetenskap, utbildning, vård och media. Var i Bibeln hittar vi något om vår relation till samhället?

För att gå till grunden med ämnet behöver vi gå tillbaka ända till Bibelns början, till Första Mosebok 1. Här hittar vi principerna för mänskligt liv och hela den mänskliga civilisationen. Efter att Gud hade skapat människan i form av en man och en kvinna, välsignade han dem och sade "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden! (1 Mos 1:28)

Detta första och grundläggande bud för människan brukar kallas “den kulturella befallningen” och riktades till mänskligheten som sådan, inte bara till Adam och Eva. Vi skulle också kunna kalla den “civilisationsbefallningen” eller varför inte “samhällsbefallningen”. Den innehåller flera delar:

1) “Var fruktsamma och föröka er” - en kallelse att bilda familjer.

2) “Uppfyll jorden”, en kallelse att utbreda oss geografiskt, att utforska vår planet.

3) Råd över skapelsen. “Råda” kan också översättas “styra över”. Vi är kallade att på ett ansvarsfullt sätt råda över hela skapelsen.

Att döma av ordningen är bildandet av familjer människans viktigaste uppdrag. Häri ingår ett ansvarsfullt ledarskap som kräver kärleksfull vishet. Bibeln slår genom detta också fast att civilisationer i grunden utgörs av familjer. “Så som det går för familjen, så går det för nationen och så går det också för hela vår värld”, har en känd påve uttryckt det.

Att råda över skapelsen är ett nästan lika mäktigt och förtroendefullt uppdrag. Häri ingår att vårda vår värld på ett långsiktigt och hållbart sätt. För båda uppdragen valde Gud ut oss till sin egen representant på jorden - hans förvaltare - och eftersom vi är Guds avbild kan vi i någon mån leda och råda såsom Gud skulle ha gjort. Gud har kallat oss till att bygga civilisationer och att förvalta skapelsen.

Vi kan lägga märke till att denna grundläggande och primära befallning för människan gavs innan synden - vårt avvisande av Gud - kom in i världen. Detta är viktigt. Det innebär att Guds plan för människan redan från första början var att gå ut i världen och skapa samhällen. Ofta tänker vi kanske att om människan inte hade syndat, så hade vi levt kvar i Eden i en slags paradisisk tillvaro. Att vara ute i samhället och arbeta i vårt anletes svett å andra sidan, blir då ett nödvändigt ont, vårt straff för synden. Vårt uppdrag som kristna begränsar sig då till att evangelisera och vänta på frälsningens dag. Med detta perspektiv bör vi lämna samhället till de ogudaktiga, medan vi kristna ägnar oss åt de andliga, högre tingen.

Som vi har sett så var dock enligt Bibeln vårt uppdrag redan från början att gå ut och skapa civilisationer och ta ansvar för dessa. Det var ett gott uppdrag som skulle utföras av ett gott människosläkte, och även om vi människor står under syndens påverkan så förblir detta vårt primära uppdrag från skaparen själv. Vi är och förblir samhällsbyggare.

Men varför gavs då Eden åt människan? Var det inte en lustgård, en plats vigd åt rekreation och njutning? Ja, om vi får tro våra barnböcker så var det nog mest en vilsam djungeltillvaro. Hur går detta ihop med vårt uppdrag som samhällsbyggare? Låt oss titta på vad det faktiskt står i Bibeln.

“Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den” (1 Mos 2:15) För det första kan vi konstatera att det inte står “för att han skulle njuta av den”, utan för att han skulle “odla och bevara den”. Kanske skulle vi kunna fråga en trädgårdsmästare om vad “odla och bevara” innebär i form av planering, skötsel och noggrannhet? Ordet “lustgård” är också intressant. På engelska används ordet “garden”, vårt ord för trädgård. En trädgård är normalt sett inte vildvuxen, utan en anlagd plats för ordning och skönhet. Det var kanske inte bara vila i Eden ändå.

Genom att placera oss människor just i en trädgård innan vi skulle gå ut i världen, gav Gud oss en förebild för vår stora uppgift: precis som vi skulle odla och bevara den sköna och vackra trädgården i Eden, skulle vi bygga civilisationer och vårda skapelsen med samma omsorg, med samma godhet, med samma ordning och med samma skönhet. Eden var en första grundläggande praktisk kurs.

Nutidsmänniskan tänker kanske ofta på “civilisationen” som en plats för ondska, makt och snedvridna syften. Många längtar till och med bort från civilisationen, ut till den fria och rena naturen. Men då ska vi komma ihåg att Guds syfte med civilisationer är gott. De är tänkta att vara platser präglade av ordning, skönhet och godhet, precis som i Bibelns början, precis som i Edens lustgård.

Här kommer vi tillbaka till frågan om vår tudelade bild av världen och om vi egentligen har en biblisk världsbild av samhället. Enligt Bibeln är samhället inte en plats full med ondska som vi passivt ska åskåda och kanske be för, utan en grundläggande mission för människan, ett gott och vackert uppdrag från Gud, en uppgift som innebär att skapa ordning och skönhet. Att bygga samhällen är vår primära uppgift.

Kanske frågar en del, är det inte Jesu missionsbefallning som är vårt primära uppdrag som kristna? Vi som är frälsta från denna världens ondska ska väl inte ens beblanda oss med världen och dess ondskefulla arenor? Vår uppgift är väl i första hand att evangelisera, göra lärjungar och döpa människor? Plus att viga och begrava, kanske någon lägger till.

Jesus sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er." (Matt 28:19-20)

“Att göra lärjungar” betyder att göra andra till Jesu efterföljare, att lära dem vad han lärde ut. “Lär dem hålla allt vad jag har befallt er”, betonar Jesus. Jesus instiftade ett nytt förbund, det nya testamentet som det också kallas, men han såg det inte som en motsägelse till det gamla förbundet. Snarare sökte Jesus återinföra Guds ursprungliga vilja hos mänskligheten. Gud hade inte försummat eller förändrat sin vilja, det var människan som hade avvikit från den. Jesus hänvisade därför ofta just till skapelsens början. I fråga om äktenskap sade han “Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna?” (Matt 19:4), sedan citerade han ord för ord vad Gud hade sagt i 1 Mosebok 2:24, innan syndafallet. Jesus pekade på ordningen som Gud hade instiftat från allra första början.

Vi kan därför förlita oss på att i Jesu ord “allt vad jag har befallt er” ingår även att fullfölja vårt ursprungliga uppdrag som människor, att bygga civilisationer, att bygga samhällen.

Vad får det här för konsekvenser för hur kristna ser på samhällsfrågor? Samhället blir då inte något “där ute” som vi observerar på avstånd och nöjer oss med att be för, utan i stället blir det något som vi har ansvar att utforma och ansvarsfullt råda över. När ondskan och dess värderingar vill vinna mark, behöver vi som tror på Bibelns gud därför fråga oss - fullföljer vi vårt grundläggande uppdrag som människor?

Urban Skargren

Lönar det sig att uppfostra barn?

30 jul, 2023, Inga kommentarer

Att uppfostra barn är en uppgift som ibland tycks lönlös. Vi säger till om en sak femtio gånger, kanske hundra gånger, ändå tycks inte barnen lära sig. Det kan till och med se ut som att det blir värre! Kom då ihåg att detta är helt normalt. Har du sagt till hundra gånger, så säg till en hundraförsta gång också! Ge inte upp! I sinom tid kommer du att se frukten. “Ja, men de är redan tonåringar, nästan vuxna, och jag ser ändå ingen frukt. Vad tjänar allt tjat till?”, kanske du säger. Vet då att frukten kan visa sig först när de blir vuxna och måste ta egna, oberoende beslut. Det kan till och med vara så att den visar sig först när de får egna barn! När de kommer med barnbarnen på besök, kan det hända att dina barn säger “Nu först förstår jag mamma!” “Tack pappa för allt du lärde mig! Nu ska jag föra vidare det till mina egna barn!” De kanske inte säger så, men de har bara dina gamla råd att vända sig till och använder dem likväl. Och ditt arbete - ja för det är vad uppfostran är! - får resultat. Ge inte upp, fortsätt uppfostra, det finns hopp!

Fostra din son medan det finns hopp,
sträva inte efter att vålla hans död.
Ordspråksboken 19:18

Adaption av Sugel Micheléns undervisning "Vårt ansvar som föräldrar."

Familjen - samhällets grundbult

3 feb, 2023, Inga kommentarer

Familjen är en märklig plats. För många representerar den livets mening och självklara grundbult. För andra, som fått lida av den, är den förknippad med relationsproblem och ångest. Det är här, i familjen, som den lycklige pappan kysser sin son på huvudet, det här är som mamma stolt svarar femåringen på frågor om den vuxna världen. Här sker diskussionerna med tonåringen och här bråkar man och hustru för att senare förenas i försoningens tårar.

Det är här majoriteten av samhällets befolkning börjar och slutar sin dag, och platsen som många - när det fungerar väl - längtar att komma hem till efter jobbet. Slitet och kämpet, det utförs av många för att upprätthålla hem och familj - dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Det är i familjen som den minste lär sig gå, där barnet blir ungdom, där ungdom blir vuxen, och det här här en riktning sätts för våra liv, vare sig vi senare själva måste korrigera den eller inte.

Det är i familjen vi lär oss värdet av oss själva och andra, att ta vara på lek och lycka, men också där vi lär oss tålamod, rättvisa och ansvar.

Ja, det är i familjen vi skapar samhällets så efterlängtade "välfärd", sedan må vi leta tusen lösningar på gator, torg och skolgårdar.

Nyligen hörde jag ett program på public service-radio om de rekordhöga dödsskjutningarna i Sverige. En person med erfarenhet kommenterade hur det på ett tragiskt sätt kan bli attraktivt för en ung person att gå med i ett kriminellt gäng när man blir tillfrågad. Diskussionen om åtgärder tog flera många vändor men konkluderade i hur “alla samhällsinstanser måste samarbeta” för att lyckas. Skola, polis, fritidsgårdar och kommunen nämndes. Familjen nämndes inte alls. För dit har vi kommit, att när vi pratar om samhället och dess beståndsdelar så är det som att familjen inte finns.

Välfärdssamhällets strateger må ignorera den, förlöjliga den, tabubelägga den eller helt försöka eliminera den, men ändå är det bara i familjen som vi skapar en äkta välfärd, en välfärd som kommer inifrån och inte utifrån, och som formar ungdomar som är trygga nog att säga nej till våldet.

Visst bör vi sträva efter ett samhälle som är tryggt för medborgarna, men först måste vi skapa medborgare som är trygga för samhället.

Urban Skargren